skogsmyran

Jag har under en längre period, ca ett år eller mer, trott att jag faktiskt mår bra. Jag mår faktiskt bra nu, har jag tänkt. Men nu har jag insett att så nog inte är fallet.
Jag tycker att jag har gjort så mycket för att förhindra att falla ner i gropen. Det senaste är beslutet att sluta dricka alkohol. Allt för att förhindra att bryta ihop.
I lördags föll jag ner i gropen i allafall. Det var faktiskt delvis mitt eget fel. Jag kände att jag hade fått nog av att hoppas, längta och vänta. Så vad gjorde jag?, provocerade fram ett bråk. Det handlade om ämnet som det alltid handlar om. Det enda ämnet där våra åsikter skiljer sig. Skiljer sig STORT. Jag vill en sak och han en annan. Jag vill ha barn nu, han vill vänta. Vänta utan tidsgräns. Vilket i min hjärna betyder, jag kan få vänta i all oändlighet. Han kanske aldrig kommer dit där jag redan är. Jag har varit här så länge! Och jag har hoppats, längtat och väntat.

Så vad hände då, jo, jag har bestämt att vi inte ska ha några barn. Jag ska inte ha några barn. Det är nu eller aldrig. Min gräns går här. Tyvärr var jag tvungen att hjärntvätta mig själv medan beslutet beslutades och resultatet är inte särskilt vackert men det tänker jag inte visa er!

Nya mål ska sättas upp. Jag ska lära mig att leva utan längtan. Längtan efter något helt nytt ska sakteligen få växa fram.